|
Minnen å historier
FÖR EN HANDFULL DOLLAR
av Lennart Bender
|
|
Den i särklass mest spännande bioupplevelse jag någonsin haft. Odiskutabelt. Oslagbart. Oerhört gastkramande.
Är det någon som sett den? Självklart är det det. Alla har väl sett den. Ja, då undrar ni nog säkert vad i hela friden han menar och håller på med?
Nu är det så att det inte är FILMEN jag menar. Nejdå. Inte alls. Jag har sett ”värre”. Jag har dock aldrig, vare sig förr eller senare suttit på sådana vassa nålar, varit så skoningslös mot mina naglar, mått så illa av alla fjärilar i magen som när brorsan (Bert) och jag var på Västan en mörk och regnig höstkväll1966.
Orsaken till att det satt två vervvrak av släkten Bender på Västan en höstkväll anno nådens år 1966 var…att Bert inte hade fyllt 15…och att jag när vi gick in på bion hade varit tvungen att skriva på en försäkring på att Bert också var 15 (fast liten till växten).
|
Jag drog till med en klasskompis brorsas namn, ganska vanligt efternamn, vi kan säga Johnsson, och en annan klasskompis förnamn, vi kan säga Tommy. Adressen var min dåvarande bäste kompis namn (på Hanna Paulis gata) och för att inte glömma bort nåt tog jag hans föräldrars telefonnummer också, ett som jag faktiskt fortfarande kan utantill…det är förvånansvärt vad med gamla telefonnummer det är som ockuperar min stackars hjärna, jag skulle kunna rabbla upp en så där 10-15 nummer till er gamla kompisar från gatan…hur som helst:
När jag lämnat in lappen och vaktmästaren på Västan, ni vet vem jag menar…just i skrivande stund kommer jag inte på namnet, han fick mig att rabbla telefonnumret en gång till, vilket var enkelt eftersom jag ringde det numret betydligt oftare än jag ringde mitt eget. Nåja! In på bion, ner i bänkarna och …..Barnförjbuden Film!!!
Glädjen och förväntningarna kom snart på skam ety jag efter bara en kort stund, reklamfilmen hade inte ens börjat, kom att tänka på om huruvida vaktmästaren därute skulle kontrollringa på mitt falska telefonnummer och därmed: RIDÅ, AVSLÖJAD. FÖRFALSKNING. SKAM OCH NESA.
Hela filmen satt jag och trodde att vår sista stund var kommen. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna må sämre, vilket jag kunde…redan samma kväll, redan innan filmen var slut kom nämligen nästa destruktiva tanke: Tänk om han väntar därute med polis och mammor och pappor och viftar med min underskrift. Jag minns att vi delade på oss. Bert smög iväg först, och jag tittade åt alla håll utom åt det hållet det kunde tänkas stå en biovaktmästare viftandes med ett stycke försäkran…Ut kom vi utan minsta problem och utan att ens se vaktmästaren… Puuuh!!! Vi andades ut…men…
…HAN HADE STÄLLT SIG UTANFÖR BION
…FÖR ATT TA SIG ETT BLOSS…
vi gick bokstavligen rakt i armarna på honom…aaagggghhh!!!
Dock: Vad som var lite mer intressant än två tomtar i 14-15 årsåldern var en blondin i 25-åråldern som av någon anledning inte fick fyr på sin cigarettändare…så:
”Thanks heaven for little girls” , som han Morris Chevrolet så vackert sjöng…
Blonds have mora fun???
|
