TRÅDFÖRBINDELSEN OCH DESS FÖRLÄNGNING
av Perre i 31:an


Tekniska grejor har alltid varit intressanta.
Det hela tog fart 1962 med att en kompis på vårt landsställe, Björne Kolmbäck, från Västertorp, visade hur man genom att koppla in en kolkorns mikrofon och en hörlur, gärna i form av en bättre begagnad telefonlur, tillsammans med ett batteri kunde uppnå en enastående klar och tydlig talförbindelse mellan två punkter under förutsättning att man dragit en koppartråd mellan punkterna.

Hela den sommaren praktiserade vi tråddragning kring landsstället och ernådde kilometerlånga förbindelser. Detta nya påfund importerades hem till DW där vi drog tråd mellan husen, först från DW31 till Lennart Karlsson borta på DW62 och sedan med avgreningar till olika ungar längs med sträckan. En avstickare gick bort till Benke Öhrbom och en annan till Janne Sundin och eventuellt längre bort. Det var en öppen linje och alla kunde höra alla.

Efter några månader tror jag att de flesta var uppkopplade i någon form och vi samtalade via vår "privata" förbindelse. Allsköns hemligheter blev allmän kännedom via detta media. Vid något tillfälle hörde jag tillockmed några morsor som talade med varandra, så förbindelsen var nog inte särkilt hemlig eller privat. Man kan nog påstå att vi var något före vår tid om än i något mindre skala, kolla bara hur det gått, heta linjen, Internets VoIP telefoni MSN-chat och liknande, numera allmänt förekommande.

När vi under någon tid utforskat trådkommunikationen insåg vi dess begränsningar, Lennart K och jag ville nå ännu längre. I mellantiden hade vi gått på telegrafi kurs inne på Katarina Södra skola, och vi uppövade tillräcklig telegrafi hastighet för att avlägga prov på teleskolan. Ungefär samtidigt gick vi på FRO (Frivilliga Radio Organisationen) en kurs i radioteknik. FRO är en halvmilitär organisation där jag för övrigt fortfarande är medlem.

Och det kom sej vid den tiden 1964 att Kungliga Televerket utfärdat ett amatörradio certifikat och medföljande licens till Herr Per-Göran Green, fyllda 15 år, vilket var lägsta åldern för att inneha amatörradio certifikat. Då fick man tillåtelse att sända på vissa angivna frekvenser, bl.a. 3,5 och 7 MHz med en uteffekt av 10Watt. Tillsammans med Lennart K som oxo tagit cert ungefär i samma veva, byggde vi varsin kristallstyrd sändare.

Till morsans förskräckelse använde jag vår diskbänk som arbetsbänk där diverse hål "gnagdes upp" i en aluminiumplåt. Vid den tiden fanns ingen tillgång till borr och riktiga verktyg. Det var hushållets sax och farsans hovtång som fanns att tillgå. Sändaren tog efter omkring ett halvår form och tro´t eller ej, men den funkade som beskrivet. Nu skulle här skulle sändas!

Upp med en antenn som byggdes noggrant efter förläsningarna i antennteknik på FRO. Ena änden fästes i skorstenen DW33 och andra änden i den stora granen, den med ett skatbo i toppen, nere på Myren. Som matare körde jag en 300 Ohms bandkabel som egentligen var avsedd för TV, men den funkade bra trots missanpassningen, sändaren hade ju Pi-filter utgång, så det var bara att stämma av den mot antennen.

Hmmm, det fattades en mottagare, men det fanns en kortvågsradio, en Radiola, som kunde lyssna på 3,5 och 7 MHz, den lyfte jag helt sonika in till sändaren. Radiolan hade ingen beat-oscillator, så det pep inte om telegrafi tecknen som vi lärt oss. Istället väste det, eller brummade i takt med telegrafin som togs emot. Att få kontakt med Lennart var en baggis, hans signaler dånade in hos mej, så starkt var det.

Den första riktigt långa kontakten fick jag med en snubbe i Trångsund. Jag var kallsvettig och darrade av nervositet när han svarade mitt anrop, och jag skrev ner hans meddelande, "mitt namn är Åke och jag kör med en 100W sändare och en dipolantenn". Det tog flera dagar innan jag hämtade mig från denna händelse. Trångsund, det låg väldigt långt bort, nytt rekord med råge. Som bevis på förbindelsen skickar man ett såkallat QSL-kort .

Emellertid hördes min sändare inte bara av Åke i Trångsund, utan även av Herr Walter i våningen ovanför och inte minst av Herr Skragge i våningen under. Herr Walter som ursprungligen kom från Tyskland hade för vana att lyssna på tysk rundradio utsändning på mellanvåg. Detta är helt oförenligt med att ha en granne som är radioamatör. Det finns ingen mottagare i världen som klarar av att lyssna på mellanvåg samtidigt som någon sänder på 3,5 MHz några meter därifrån. Jag fick förklara om och om igen hur tekniken fungerar, tänk er själva, en 16-åring som försöker förklara tekniska sammanhang för en vuxen, den tekniköverföringen funkar sällan. Det slutade med en kompromiss mellan Herr Walter och mig. Jag skulle respektera sändningsuppehåll på vissa tider så han fick lyssna störningsfritt på sina tysklandsutsändningar.

Med Herr Skragge var det värre, som ni minns från ett tidigare inlägg av Bob, hade minsann Bob´s pappa skinn på näsan och lät sig inte med lätthet övertygas av mina tekniska förklaringar om hur störningen uppkommit. Störningen försvann ju när jag slutade sända. Solklart fall tyckte han. I Skragges vardagsrum var en såkallad Hi-Fi anläggning installerad med högtalare monterade i rummets alla hörn, allt enligt Hi-Fi principerna.

Lillbrorsan Arne, som redan då hade rytmen i kroppen hade lärt sej att sända min anropssignal på telegrafi. Han fick sätta sig vid telegrafinyckeln och sända. Under tiden pågick "felsökningen" nere hos Skragges.

Att de oskärmade trådarna till högtalarna även fungerade som antenn för min utsända telegrafi signal var svårt att smälta för Herr Skragge. Efter långa diskussioner säger Herr Skragge till Fru Skragge något resignerat på tyska (som han inte visste att jag redan behärskade, tack farbror Ekstrand för privatlektionerna) "jag tror att grabben har rätt". Jag höll färgen och låtsades som om inget hänt, men i hemlighet förstod jag att slaget var vunnet. Kommer inte ihåg hur det slutade, om jag fick störa av Hi-Fi anläggningen eller om saken fick bero, kanske Bob kommer ihåg vad som hände sedan?

Men en sak är säker, jag fortsatte sända, längre och längre gick det. Världen växte med rekordfart, och på den vägen är det fortfarande.