HOBBIES
av Lennart i 31:an

Det var ganska viktigt att ha en hobby på den här tiden. En hobby kunde INTE vara vad som helst. Det krävdes en hel del av företeelsen för att kunna uppnå det höga status som ”Hobby” innebar. Det kunde inte vara vad som helst. Inte på långa vägar. Jag försökte och försökte, men det blev aldrig något riktigt av alla mina försök. Jag tröttnade hela tiden…långt innan det fick kallas för hobby. Jag provade med frimärken. Jag satt där och kollade på dom med förstoringsglas och med lupp. På vattenstämplar och tandning, på stämplingar och färgnyanser, på värde och värde. Det räckte inte…Jag krävde mer av min hobby än detta. Frimärkena sattes in i album, som sattes in i bokhyllan och har jag inte kastat det står det kvar där än idag. Farsan och Bert däremot, de lyckades lyfta upp deras frimärken i den sjunde himmel som kallas för Hobby.

Jag provade med fågelägg. Jag bara undrar, fågelägg? Va´? Klättra upp i tallarna på myren? Stoppa handen i nåt kråkbo? Känna efter om det var ägg eller ungar? Ta ett ägg? I munnen? Och klättra ner? Knacka ett hål i det och hoppas att det inte är en unge i, utan en gula och en vita? Blåsa ut det med munnen? Måla ägget med vattenglas? Lägga på bomull i en lite låda? Är DET en hobby? Ja, men inte min. Jag följde med när Bert lyfte upp detta till en Hobbys nivå. Inte jag inte. Nej, nej!



Elektriskt tåg. Typisk hobby. Man samlar på lok, vagnar, räls, växlar, bommar, hus, träd, bilar(?), människor, ja allt möjligt. Hobbyn kan leva i hela livet. Men inte för mig. Jag fick aldrig det hela att bli intressant. Vi (Bert och jag) fick en liten grundsats i julklapp ett år. Se bilden, är vi inte alldeles bedårande i våra vita skjortor och väst och slips? Det blev inte så mycket mer än det ni ser på bilden. Jag tröttnade! Bert däremot höll ut betydligt längre än jag, men jag är osäker på huruvida det blev nån Hobby av det hela.

Modellbygget på Fruängens skola var en jättetypisk Hobby. Man träffades en kväll i veckan för att limma ihop några plastbitar till flygplan, hangarfartyg eller sportbilar. Lim och färg, överallt. Man var tvungen att själv köpa sina modeller och så sprack den Hobbyn. Jag ville hellre lägga pengarna på väsentligheter som bio, godis och glass. Yngve däremot gick dit. Han jobbade alldeles kopiöst mycket med sina modeller, med limmet och med färgerna. En enastående prestation. Väl hemma efter väl förättat värv, tog han flyplansmodellen som hette Messerschmidt B455 eller nåt sånt, och fyllde den med bomull som han dränkt med tändarbensin, (kommer ni ihåg de där små gummi/plastbehållarna med bensin?), tände på och slängde ut från balkongen. Det såg skithäftigt ut. Eller sportbilen Mercedes dittellerdatt, också med bomull, också med bensin, men den besköts med en tändstickskanon! HOBBY?

Meta, man kan fiska. Man kan SPORTFISKA. Det är fint. Det är en hobby. Rättare sagt. Det KAN vara en Hobby. Bert o jag o Benny metade o kastade även lite grann. Bert och jag och Bob var också ute och fiskade i diverse sjöar. På bilden ser vi ett sådant tillfälle. Bob, fisken, Bert och jag. Bert fick det här med att fiska till att lyfta till en högre nivå. Han fick det till…Hobby. Behöver jag tala om vem som fick den fantastiska fisken? Det var definitivt inte jag…



25 år senare var vi ute på Rådmansö och skulle hobbya. Fiska, kasta, ut med båten och nippnapp. Tidigt på morgonen bar det av, och dagens fångst ser ni. Fiskarna har växt på sig, så också bröderna Bender. Vem som fick fiskarna? Ja, inte var det jag. Min fiskeutrustning lade jag i garderoben här hemma..och har jag inte kastat ut den... ja, då ligger den där än idag som den dag det är... Och nån Hobby är det inte tal om