Minnen å historier

Flytta sa dom
av Lennart Bender

Vi ska flytta sa dom. Jag var fyra år fyllda, snart fem. Flytta. Inte visste jag vad det var. Men det lät lite kul. Och mamma var så glad, liksom…glad. Flytta. Året var 1956,oktober 1956. Vi bodde på Kungsholmen i en gammal rivningskåk, och jag var fyra år fyllda, snart fem…

Kallvatten, dass på gården och kakelugnar som enda värmekälla. Jag ska inte dra på med att vi var 14 personer på 11 kvadratmeter eller så, men det var lite kallt, lite trångt och nog lite jobbigt för mina föräldrar. Jag som var fyra år fyllda, snart fem och så brorsan, tre, snart fyra och syrran som var 10.

Jag minns doften i källaren när farsan sågade ved. Jag minns sladdlampan han hade för att annars såg man ingenting därnere. Jag minns kompisarna, Lasse i kupan, Rödhåriga Berra, Lars Persson och Monica…Monica…(sic). Flytta.

Tänk er själva…Morsan måste ha packat och packat. Lägenheten såg nog ut som den gör även nu för tiden när man flyttar. Allting i kartonger. Allting upp och ner…kaos…Farsan som bär banan-kartonger, lastar på lastbilen. Kors en lastbil! Och sen…flytta.

Jag minns ingenting av allt detta…ingenting…inte packandet, inte lastandet inte flyttandet. Inte ens det faktum att jag fick åka bil och lastbil till och med!!!

Inte ett sabla dugg!

Inte förrän vi kommer med lastbilen till en backe…en backe uppför…en backe uppför och en skog på sidan. JÖSSES (eller vad nu en som är fyra år fyllda, snart fem, tänker) JÖSSES, en…skog!? Backen upp minns jag som det vore igår…skogen sitter som ett fotografi i huvudet på mig.

Mitt allra första minne av Fruängen, mitt allra allra första minne; en backe…en skog…
och sen:

HUSET. Vi hade kommit till DW!
Lägenheten med två rum! Och ett till som man kunde bajsa i, i alla fall jag, fyra år fyllda, snart fem. Vi hade utsikt över Myren, det visste vi inte då, men det var det, Myren.

Så…ut…på gatan… barnen. Barnen som lekte i leran. Det var inte så många den här dagen, vi tillhörde de första som flyttade in. Det kom att bli fler och fler och fler.( Jag bodde ett tag på 80-talet på DW och min son gick i Fruängens skola långt efter det att jag gick där. En dag gick vi runt på DW och jag berättade: Där bodde det 5 ungar, i den där porten 9 och där i den var det 8 barn. Nu (80-talet) var det inte många alls, nästan ingen) Men då, 56 och framåt några år…oj oj

Vi flyttade in på DW…i 31:an. Några som jag såg den dagen MÅSTE ha varit, Roffe Sjöberg, Grenarna Larsa o Per-Göran o Arne. Lasse Andersson i 33:an kanske Karin, Ulla och några till.

Det är…”bejbis och egentligen”…50 år sedan! Fa´n trot…50 år sen jag första gången såg dem…små, snoriga, leriga och uppkäftiga…och nu ska vi ses igen…fast vi har blivit lite större. Några har blivit mycket större…och ska sanningen fram, och det ska den, har jag också blivit det…större…men också vackrare, klokare och kanske lite äldre…

Lennart Bender