Några veckor före jul varje år ringde Truls, vår tomte, för att höra dels om det fanns några snälla barn och dels vad de eventuellt snälla barnen ville ha i julklapp.

Jag minns ännu hur jag darrade av spänning och förväntan när mamma räckte över telefonluren och sade ”Bob – det är tomten”.

Tomten hade en gammelmans skrovliga röst och beteende, han glömde saker, han upprepade sig, han hostade och harklade.

Så äntligen kom julafton, denna förtrollade dag i ett barns liv och vi visste ju att varje jul kommer TOMTEN. Och inte bara vi, min syster Lena och jag visste det, utan även våra närmaste grannar och goda vänner Lennart och Bert och förstås hela familjen Bender, ty vår tomte var även deras…..

Klockan brukade bli strax efter Kalle Anka, pappa skulle inte som andra pappor ut och köpa tidningen, ånej såna simpla trick skulle man inte gå på.

Pappa skulle ut och vakta tomtens renar som stod parkerade nedanför valvet vid DW39, utanför den skollokal där jag gick 1:a klass år 1962-1963.
Tomten dök upp i valvet, man såg på facklans fladdrande sken att nu var det dags. Han hade en stor säck med sig, stor nog för två familjer.. Men tomten, som var gammal och glömsk gick allt som oftast och ringde på fel dörrar.. Sånt har ju hänt mig själv både förr och senare i livet, så jag förlåter honom..

Småningom hittade han fram till 31:an ivrigt påhejad av Benders på sin balkong och av oss på vår balkong. Mödosamt tog han sig uppför trapporna och bankade på dörren, ringklockor förstod sig tomten inte på, det var för moderna grejor… (Hur det kom sig att tomten kunde ringa oss före jul och använda telefon kan man ju undra…)

Truls lämnade en säck hos Benders och kom in till oss med en säck. Hela upplägget var perfekt, jag trodde stenhårt på tomten, Lennart och Bert trodde på tomten, men genom en elak grannpojke blev de upplysta om att det var ”Bobs pappa”. Som Lennart och Bert var unga gentlemän ville de inte ta mig och Lena ur förtrollningen, så vi fortsatte tro på tomten i flera år.

Emellertid blev han skändligen avslöjad några jular senare. Saken var den att vår tomte, liksom säkert många andra tomtar tyckte om konjak och tog sig gärna en hutt – och det hade väl varit okej med det om det inte var för den lilla omständigheten att tomten visste var pappas konjak fanns någonstans…

På så vis försvann väl tomteillusionen så småningom, men under många jular var han en viktig del i mitt liv och ett av många underbara minnen från DW-tiden.