FÅR BOB SLÄPPA IN?
av Bob

Ett uttryck som ofta hördes när lekkamraterna kom till dörren och ringde på var ”får Bob släppa in?” Ungefär som om vid ett jakande svar skulle alla fördämningar brista och 100-tals lekkamrater fullständigt välla in…

Jag fick, som tur var, oftast släppa in. Mina föräldrar tyckte om att vi hade kamrater hos oss

Emellertid var väl oftare frågan ”får Bob komma ut” eftersom livet till största delen försigick utomhus. Jag begick en oförlåtlig handling en gång, jag dängde en tung plåtbil i huvudet på en stackars kamrat på gården, han tvingades med föräldrar uppsöka sjukhus och fick flera stygn. Efter någon tids rehabilitering dök denne kamrat upp vid vår dörr tillsammans med ett uppbåd, i förväg uppviglade, kamrater. Dessa krävde att ”Bob skall komma ut”! Här skulle nämligen utkrävas en gruvlig hämnd. Min pappa stod, stor och myndig, i dörren och blockerade vägen, jag stod bakom och tittade fram bakom pappas ben… Pappa, som hade förstått hela scenariot, avstyrde hämndaktionerna vid det tillfället – jag var honom evigt tacksam för det…

Då och då gick jag själv till någon kamrat för att ”bli insläppt”, eller för att efterhöra om den eller den ”fick komma ut”. Om detta inträffade vid middagstid hände det tämligen ofta att man fick sitta ute i trappen och vänta, i bästa fall fick man en serietidning att förlusta sig med.

Väl inne hos kamraten fick man vackert hålla sig i barnkammaren eller omedelbar anslutning därtill, vardagsrummet var hos de flesta vid denna tidpunkt förbjudet område. Eventuellt kunde man genom glasdörren, som många hade, titta in i helgedomen. Där tronade efter 1958 TEVEN!!! Denna fantastiska skapelse, utförd i ädelt trä och med låsbara dörrar, minns ni?

I helgedomen stod ofta också en annan pjäs utförd i ädelt trä – radiogrammofonen!!

Ännu i denna dag har Teve ofta riktigt bra aprilskämt, men i min sinnevärld kan inget aprilskämt i världen mäta sig med den fenomenala fullträff som färgTVskämtet var i början av 60-talet. Ni kommer väl ihåg? En sönderklippt damstrumpa sträckt över TV-rutan skulle ge färg åt den i övrigt totalt svart/vita visningen. Min mamma, salig i åminnelse, hade ett par strumpor kvar, hon offrade dessa i den fasta övertygelsen om att vips skulle här bli färgTV. Pappa hade ett stort och hjärtligt skratt, men större och mer bullrande än vid detta tillfäll har jag aldrig hört det….. Skilsmässoförhandlingarna var mycket nära att påbörjas….