FÖRSTA TIDEN PÅ DW
av Lennart Bender


Det som fanns, fanns inte. Trottoarer, balkongräcken, asfaltsbeläggning. Vad som fanns var barn. Massor av barn. Det tog inte lång tid, inte många dagar däruppe på DW innan det kryllade av…barn. Stora och små och lite mittimellan. Några skolbarn fanns det. Dom gick i källarlokalerna på baksidan åt Myren till, och åt Eva Bonniers gata till. Rakt under oss, rakt under Karin, och rakt under Susie o May-Kitty. Skolbarn. Jag hade två år kvar innan det var min tur. Då fick jag börja på Eva Bonniers gata 4. I källaren på ett av höghusen där.

Tillbaks till DW. JAG minns ”apburarna”, balkongräcken som låg ute i leran, ännu inte fastsatta på balkongerna. JAG minns att syrran och hennes kompisar (Ulla?) bl.a. lekte apor med mig och Bert. Det måste ha varit oerhört praktiskt att få oss två att ställa upp som apor. Dels för att vi inte behövde anstränga oss så mycket för att föreställa just apor, dels för att de helt sonika låste in oss i alla de balkongräcken i järn som låg överallt i leran. Det var lera. Det var oerhört lerigt. Fråga eran mamma.

Tuggummi var inte så vanligt på den här tiden. I varje fall inte för mig. Vad som fanns däremot, var tjära. I stora bensinfat stod de runt i nejden. Fyllda med svart härlig tjära. Tuggtjära, sa dom till mig. Tuggtjära. Det är bara att ta en bit, stoppa in den i munnen och…tugga! –Det tar ett tag innan det blir mjukt och så.. men det går. Och det gick. Det smakade…ja…tjära…inget vidare..tror jag. Men jag tuggade i alla fall på, det var ju tuggtjära ju.

En natt…nåja…kväll då. Eller sen eftermiddag. Ja, känner jag min mor, så torde det vara eftermiddag, inte fick väl jag och Bert vara ute så sent? Hur som helst, i mörkret på hösten 1956, smög det några ungar kring i nejden. De var ute på dumheter, jag lovar. Det som jag nu ska berätta får under inga omständigheter komma ut. Mamma skulle skämmas ihjäl. Lova nu, inte ett ljud till någon.

En höstkväll 1956 smög det några ungar kring i nejden. Jag minns Bert, Anita, jag själv och sen är det lite vagt men vi säger väl Lasse Andersson, vi säger väl Per-Göran (förlåt mig Perre om du nu är oskyldig) och en Ulla som bodde allra högst upp i 33:an. Vi smög kring där i den mörka höstkvällen och vi smög, inte bara för skojs skull. Nej då! Vi smög för nattvaktens skull. Det gick nämligen en nattvakt däruppe på nätterna och vaktade alla byggarbetsplatser… från …ja…från oss tror jag.

Vi rekognoserade, ja det visste jag ju inte då, men det gjorde vi. När Kusten var klar, visste jag inte heller vad det var, vem Kusten var och varför ingen torkade honom…när han var klar så gick vi in under presseningen under 74:an vid garagen, klättrade upp på byggställningarna, gick in i lägenheterna där, i mörkret, tysta som möss. Nattvakten var ju på gång. När vi alla intagit våra positioner liggandes på magen på extremt dammiga golv, KOM NATTVAKTEN gående på DW, från Ringens. I uniform. Vi låg däruppe, och kikade ner på honom utan att ett ljud hördes. Det var på riktigt. Det var oerhört spännande. För en femåring och hans lillebror, en fyraåring. Hur det var för de ”stora” får vi fråga dom i september. Och var det var för uniform nattvakten hade och hur det kom sig att vi fick följa med…och…