Minnen å historier

BARNKAMMARINTRIGEN.
Av Perre i 31:an

Nuförtiden är det bara glädje och gamman vi bröder träffas. Men det var en gång för länge sedan när det inte var lika roligt. Som äldre i trion såg mor och far till att de yngre alltid blev väl behandlade. Det var tabu att ta en yngre i handgriplig upptuktelse för hyss och annat som de ställde till med.



Just i denna stund är vi sams.

Det tog inte lång tid, speciellt för Arne, att inse vilken fördel detta gav honom. Han hade ju så att säga fått Carte Blanche och gick ostraffad från det mest flagranta övertramp av de av förändrarnas uppsatta regler. Ja, det vill säga att vi äldre bröder inte fick ingripa i disciplinerade syfte. Det var förbehållet föräldrarna.

Som säkert de flesta på övre DW redan vet, visade Arne redan som späd och gunstig junker att han hade musiken och rytmen i kroppen. Men för oss bröder yttrade sig denna talang mer som en pina som dessvärre inte var straffbar, efter som han ju var yngst i skaran. Arne utvecklade till vår förtvivlan ett system att retas så att vi höll på att spricka av ilska. Och inte fick vi hämnas.

Så här gick det till:

När det var läggdags, och ljuset var släckt, började han, det lät som i 3-takt, umpf-ta-ta, umpf-ta-ta, just lagom högt så det inte hördes ut genom dörren till köket, men det hördes väldigt tydligt inne i vår barnkammare. Arne fick genast order om att vara tyst från Larsa och mig, men icke slutade han. Då fick han ett ultimatum, antingen slutar du med det där, eller så blir det stryk, upptuktelsereglerna till trots. Och vad händer då, jo Arne tystnar… i några sekunder, sen kommer det ett pssst-tchi-tchi-tcha i 4 takt, med förklaringen, ”jag har ju slutat med det där”, nu är det något annat. Arnes retningsritual upprepades sedan i 6/8 dels takt, hambotakt, och alla kända och okända takter, allt under det att våra protester blev ljudligare och ljudligare. Till slut kom mor in i barnkammaren och sa till oss att vara snälla mot lillebror som passande förblev tyst just då.

Larsa och jag segrade aldrig i denna ljudstrid vid läggdags.

På senare år har Arne vuxit ifrån behovet att reta sina äldre bröder och har gått ifrån ”Hej sa Petronella på Blockflöjt stadiet” till mer njutbara musikformer. För detta är både Larsa och jag tacksamma. Och nu ser vi fram emot september och kanske ett eller annat i musikform från Arne &Co, men pssst-tchi-tchi-tcha har vi fått nog av.



  Många år senare