|
Minnen å historier
MIN KOMPIS PETER
Av Perre i 31’an
|
Det hände sig understundom på det ljuva 50-talet, närmare bestämt 1957, att min dåvarande bästis, dvs. Peter Schöld och jag, efter skolan begåvo oss till Peters hem.
Vad var det som lockade där? Jo, förutom Peters marsvin var det TV’n som drog oemotståndligt. Denna fantastiska apparat visade helt automatiskt en mystisk indian som envist stirrade till vänster. Indianen var omgiven av cirklar och andra underligheter. Senare i livet blev jag varse att detta fenomen kallas testbild. Det hände att vi sprang hem till Peter på rasten för att beskåda denna indian, så begeistrade var vi av den.
Om det föll sig så att det råkade vara vid 12-tiden om dagen, så sändes ett fullständigt fantastiskt program, kallat Andy-Pandy där även Dockan Lo visade upp din danskonst.
|
|
|
|
Hade vi riktig tur kunde vi få en gratis karusell resa, troligen inspelad på Gröna lund, och vist blev man yr i mössan av allt som flimrade förbi, om och om igen. Det hela avslutades med bilder och klockspel från Stadshuset i Stockholm.
Peter skaffade så småningom en katt, det skedde ungefär i samma veva som marsvinet ”tog slut”. Eventuellt samband mellan de två händelserna är fortfarande oklart. Vi byggde gångar åt katten och små krypin av uppstaplade kuddar. Vårt TV intresse tog så småningom slut och istället ägnade vi oss åt att ”experimentera” med olika saker. Mest blev det med sånt som fanns i skafferiet. För det mesta hände ingenting förutom att det luktade mystiskt. Men en gång provade vi på ett nytt sätt (efter ett tips), nämligen man skulle koka eller steka ”vad-det-nu-var” som vi blandade ihop. Förhoppningen var givetvis att det skulle smälla eller åtminstone ryka ordentligt.
|
När vi så småningom kom till sockerpaketet i skafferiet uppstod en ljuvlig doft ur kastrullen, vi hade kommit på hur man gör hemmagjord knäck. Denna härligt kladdiga smet slickade vi glatt i oss.
Stunder som man minns med en lätt rysning av välbehag, livet var enkelt. Åren gick emellertid och våra vägar skildes. Peters vidare öden är okända, kanske läser han detta och känner igen sej? Tänk vad kul det skulle vara att återses någonstans i närheten av kaninburen i Fruängen i september 2006.
|
