VART TOG ALLT VÄGEN?
av Bob i 31:an
När man blickar tillbaka på den tämligen avlägsna barndomen kan man fundera lite kring vart allt tog vägen?
Till exempel alla bensinstationerna. Pappa brukade tanka och få bilen, som för övrigt var en Volvo PV – tre växlad!, servad på Koppartrans nere vid Jenny Linds gata.
Det fanns ju många andra stationer – Gulf, Esso, IC/OK, BP, och till många av dessa sprang vi ungar och tiggde märken och andra reklamprylar, dessa märken klistrades sedan på alla möjliga och omöjliga ställen! På bensinmackarna fanns det serviceinriktade levande människor som hjälpte till med att tanka bilarna, att torka rent vindrutorna och kolla oljan….
Campingplatsen på Vantörsvägen försvann, där nere upplevde man en del spännande äventyr, kärret i skogen längst ner, nära Ringens försvann, där brukade man bygga flottar… Självaste Gyllene Ratten, ett av kungarikets första motell, försvann ju som motell för länge sedan och inom kort försvinner själva byggnaderna också, där skall bli nytt bostadsområde och väl är väl det, stället har sett synnerligen skamfilat ut under många år…
Spårvagnen försvann ju och ersattes av tunnelbana. På spårvagnstiden låg det ju som bekant en kiosk på området. Jag minns en eftermiddag tillsammans med Lennart och Bert. Någon av oss hade kommit över en tia – en hel TIA – en nästintill ofattbar summa pengar på den tiden. Vi spenderade hela TIAN i kiosken genom att köpa Dajm, denna härliga godsak. Vi gick fram och tillbaka till kiosken och köpte Dajm efter Dajm och satt oss sedan i slänten och njöt av läckerheterna! Tian räckte nog till magknip åt oss alla tre.
En mataffär som försvann för mycket länge sedan var Haags, borta vid Lina Sandells Plan. Innan centrumet var färdigt handlade mamma där, och för att återkomma till serviceinriktade människor kommer jag att tänka på en fantastisk historia. Mamma och jag var och handlade hos Haags, just den här dagen var mjölken slut (som jag sedermera själv blev ICAhandlare, uppfostrad av just densamme Sigvard Haag, vet jag alltför väl att just mjölken aldrig får ta slut) och handelsmannen själv, Sigvard, kom fram, bad tusen gånger om ursäkt och sade ”Fru Lundblad, får jag bjuda på en kopp kaffe, medan jag skaffar fram mjölk?” Mamma accepterade erbjudandet och Sigvard tog sin Vespa och åkte till någon butik i närheten och lånade mjölk. Han transporterade den i en bag som hängde på styret. Detta var service av stort mått – mamma återkom ofta till just den här episoden – och själv kan jag verifiera Sigvards servicekänsla eftersom han senare blev min första chef inom ICA.
En hel del natur har ju förstås försvunnit, i takt med att nya bostadsområden byggts. I närheten av där Brännkyrka brandstation ligger fanns på tidigt 60-tal ett ängs-och skogsområde. Det flöt en å där och jag minns mycket väl hur jag, återigen tillsammans med Lennart och Bert var där och fångade vattenödlor. Dessa (ödlorna alltså – inte Lennart och Bert!) stoppades i glasburkar, för min del förvarade jag en sådan glasburk med ödlor på balkongen. Som det var på sommaren och varmt inne hölls dörren till balkongen öppen för att få frisk luft. En morgon kommer mamma ut på balkongen och finner att ödlorna var borta!!
Lägenheten genomletades, allt vändes upp och ner, sängkläder skakades, minsta skrymsle undersöktes. Inga ödlor hittades, men ett rejält räfst- och rättarting avhölls, varefter jag fick lova att aldrig på villkors vis mera förvara ödlor på balkongen. Jag lovade detta, men det fanns ju å andra sidan många andra glada pojkstreck som man kunde ägna sig åt….
