GAMLA GODA GRANNAR

Av Bob

Under åren på DW betydde grannarna mycket, och inte bara kompisarna utan även deras föräldrar var viktiga personer. Vi ungar lekte ju dagligdags, men även våra föräldrar ”lekte” med varandra.

Det var en tid då alla hälsade på varandra, jag minns mycket väl promenader med mamma och pappa. Alla herrar hade hatt och alla lyfte på hatten när man hälsade. Jag tyckte dock det var lite konstigt att pappa lyfte på hatten så sent så den han hälsade på redan var på väg att passera..

I 31:an bodde Benders tvärs över farstun och våra föräldrar umgicks en hel del. Det ordnades fester, då maten avåts i den ena lägenheten och där folk sedan kunde lämna disken och glada i hågen knalla över till den andra lägenheten för dans och förfriskningar. Vi ungar sprang fram och tillbaka som det passade och noterade hur pinsamt föräldrarna dansade…

Vi brukade lussa för Benders med mamma som Lucia, jag själv som stjärngosse och lillasyster Lena som tärna. Luciasången understöddes av en stenkaka på radiogrammofonen som hördes tvärs över farstun.

Tomten som ju hade dubbla uppgifter hos både oss och Benders har jag ju berättat om på annan plats…

Fyrtio år har nu gått sedan vi flyttade och sedan ett par månader har jag återknutit kontakten med Lennart, fantastiskt roligt… Och nu i söndags dyker Lennart upp på mitt café (dit för övrigt alla förstås är hjärtligt välkomna!) tillsammans med sina föräldrar som fortfarande lever och har hälsan. De vet inte vart de skall och inte heller vem de skall träffa.

Lennart introducerar sina föräldrar för mig med orden ” Det här är tant Mary och det här är farbror Mille!” Vi börjar prata och efter någon minut förstår Mille och Mary att det är Bob, deras gamla grannbarn.. För min del blev det ett fantastiskt återseende! Mary påminde mig om att jag varit dagbarn hos henne – jag hade glömt det – och glömt mycket annat också som Mary och Mille påminde mig om.

Tack Lennart för det fantastiska mötet!