Gatans lekar å ramsor mm

Ramsor  |  Ubba |  Cykel-ubba  |  Bollkull på taket  |  Spökhistorier i 33:an  |  Land och Rike  
Små lappar  |  Brännboll  |  Burken är sparkad!  |  Halli Hallå!  |  




SPÖKHISTORIER I 33:AN

av Lennart i 31:an


Det fanns en port på DW som var alldeles speciell. Inte bara för dess invånare, utan också för att den saknade fönster. Det var 33:an. Den låg, och ligger, där i hörnan liksom. Som en liten hemlig ingång till något nästan förbjudet…nästan…

Där uppe, på avsatsen mellan andra (Jills) och tredje (Tommy Schmidts) våning, samlades vi modiga. Eller dom modiga och så jag.

Man satte sig på golvet, kikade lite runt kring för att se var alla satt, kollade upp i taket. Där fanns det en lucka. Denna lucka kunde man ana i det totalmörker som spred sig när lamporna slocknade.

Där sitter vi nu några stycken. Så klart har jag glömt vilka som satt där just denna gång, men vi säger att Larsa Green var där. Det vet jag att han var, för det var han som berättade spökisen just den här gången. Sen var det säkert Roffe och Bert. Kanske Janne Sundin. Och så några tjejer. Förstås var det några tjejer. Annars vete katten om jag hade vågat. Vågar tjejerna så måste jag väl…

Hur som helst. Där sitter vi nu och småsnackar lite för att vänta på att lyset ska slockna…

Det var spöken, mördare, varulvar, blod och elände i Larsans story, inte tu tal om den saken. Läskigt, men ganska lagom, om ni förstår. Han eldade på, med mera mord, mera blod, mera varulvar och spöken, när han plötsligt låter till, lite konstigt, lite rädd, skrämd så där. Och han höjer rösten en aning…och säger…LUCKAN ÖPPNAS!

Jag dog, jag sprang, jag flög, jag försvann, rätt ut på gatan, rätt ut i verkligheten, rätt ut i solskenet…solsken…va´? Solsken? Vi sprang alla ut. Snabbare än vinden, snabbare än blixten, snabbare än mörkrets hastighet.

Jag har inte varit där sen dess. Nåja, jag har varit där, men inte för att höra nån spökhistoria i alla fall. Vem vet. Kanske vågar jag mig dit i september för att få höra på en riktigt gammal god spökis. Om jag får sällskap. Om vi blir fler….kanske…och om det finns några tjejer som vågar, då måste jag väl…igen…